Ejk - it ejks to be Ejk

Det händer faktiskt att jag gör saker som medan jag gör dem, tänker jag: om jag klarar mig ifrån det här ska jag aldrig göra så här igen.

När jag kör bil på natten, låter bli att kolla döda vinkeln i rondeller och utfarter. Livsfarligt och idiotikst men jag upprepar det gång på gång. Ni vet, tanken; det brukar aldrig hända något ligger mig närmre än, "oj ska nog vara lite uppmärksam här"

Jag kör 70 på en sträcka där det är 50, det är en sådan dum, vägsträcka, raksträcka, klar sikt åt alla håll, varför är det 50 där? I alla fall när jag kommer fram till 70skyltarna inser jag att jag borde hållt 50 då ångrar jag mig och tänker; Om inga poliser står här i dag och jag klarar mig undan böter ska jag hädanefter hålla 50 på denna sträcka, jämt"  Men självklart, nästa gång kör jag 70 igen för då har jag glömt den där ångestfyllda, kvalmiga och skamsna känslan som infinner sig när jag inser att jag gör fel och kan åka fast.

Jag tänker att jag ska ringa till min syster, men lyckas förtränga det, när hon sedan ringer mig lovar jag att nästa gång är det jag som ska ringa. Tror ni jag gör det? Att hon står ut med mig?

Jag låter bli att kolla upp fakta ordentligt utangår på vad jag tror och meddelar även min omgivning detta, pinsamt när det uppdagas att jag har fel (ska dock tillägga att oftas har jag inte fel) Detta är faktiskt också en sak jag blivit bättre på.

Jag ger telefonförsäljare så lama ursäkter till varför jag inte vill ha en vara att de snart ringer igen och försöker sälja samma vara, så fortsätter det tills jag meddelar att jag avlidit, då brukar de sluta ringa.

jag skäller ut fel telefonförsäljare, tar mod till mig och biter ifrån och får en ledsen och snopen röst i örat som ger mig så dåligt samvete att jag köper deras vara eller går med i deras undersökning.

Är det fler som är sådana, som gör så dumma saker som jag, jag lovar härmed bot och bättring och framförallt ska jag ringa min lillasyster oftare än vad jag gör. förlåt allra sötaste syster för att du har en sådan dum och lat storasyster som hellre får samtal än ringer dem själv.

Jag ahr läst en bok nu som heter "en gång var jag prinsessa" Den var väl inte världens bästa bok, men den grep tag i en och man undrade hur det skulle gå.
Kvinnan som hette Jaquline och är australiensiska, gifte sig med en Maylasisk prins som behanlade henne mycket illa, de fick två barn tillsammans innan hon tröttnade på misshandeln och lämnade honom. Hon fick vrdnaden om barnen, men var mycket mån om at de skulle få träffa sin far. Han kidnapapde dem när de var 9 och 6 år gamla och när boken slutar har hon ännu inte fått träffa dem. Nu googlade jag på hennes namn och såg att hon faktiskt för ca 1 år sedan fått träffa sina barn igen.
Så hemskt, så fruktansvärt, jag mår illa över föräldrar som kan kidnappa sina barn från den andra föräldern.
I mitt eget liv är det ju självvalt att jag inte träffar min far men tänk att aldrig få veta, vad hände och varför?
Jag lärde mig också att de regler och lagar som finns för att skydda barnen inte följs och att om abnren hamanr i andra länder är det svårt att få tillbaka dem. Fy för alla dessa statsmän som sitter och bestämmer över barnens liv och ve.