Ejk - it ejks to be Ejk

Sedan jag var kanske 7år har jag drömt om att skriva en roman, den skulle vara på ca 300sidor och jag hade till och med bestämt omslaget. Det skulle vara kolsvart med silvertext på baksidan och en lien ensam silverstjärna på framsidan tillsammans med titeln.
Fantasierna kring omslget är ungefär så långt jag orkat, visst har jag påbörjat en hel del berättelser och till och skrivit ett par noveller men aldrig kommit till skott att skriva den där romanen.
doc har jag fantiserat om när den är utgiven och jag skulle bjudas in till morgonsofforna för att debattera min roman. Då skulle de sminka upp mig och jag skulle köpa något riktigt fräscht att ha på mig och alla skulle tycka att jag var cool och sval (vilket jag ju är utåt sett ändå..men..)
Haha..vilka drömmar..
Men en hjältinna har jag! När jag var yngre hette hon Susanna och var ganska lik mig men mycket snyggare, Hennes bruna ögon skiftade inte i grönt utan var mörkbruna och stora, hon hade inga glasögon hängande på näsan. Hennes hår var långt och välfriserat inget tjockt skatbo och hon var lång och smal. Hade inga breda höfter och inget fett som vällde ut någonstans. Allt eftersom har hon ändrat sig, hon bytte namn till Patricia och blev mycket äldre än mig, ett tag skrev jag om en hemmafru som längtade bort från sitt tråkiga liv. Sedan diagnosticerades jag med ätstörningar och då fick min hjältinna också det,  hon hette Jenny, Felicia eller Helena hade gärna en tvillingsyster eller nära syster som försökte rädda henne. Hon var fortfarande brunögd men då var jag stolt över det gröna stänket i mina ögon och således hade hon också det. Hennes hår var långt och mörkt medan jag själv klippte av mitt eget och tonade det blont.
Sedan började jag plugga till sjuksköterska så då gjorde min hjältinna också det, hon hade överlevt sina åtstörningar och tagit sig föbi dem, vilekt jag själv inte klarade, hon var terapi för mig då. Hon träffade en kille som var blond, lång och blåögd och så innerligt varm och snäll. Precis som killen jag träffade. När Min kille sedan betedde sig illa mot mig så var han mjukare oh ömmare än någonsin mot henne och det tröstade mig.
F gjorde mig nämligen ganska illa en vinter innan vi blev tillsammans på riktigt och då lät jag "Felicia" bl.
i misshandlad av en gammal barndomskamrat och sedan hjälpte hennes fina kille henne tillbaka till livet.
När F och jag sen väl blev tillsammans blev allt så fint och bra för henne också, vi förlorade oskulden samtidigt och jag tror att det var lika vackert för oss båda.
Nu heter hon Patricia igen och är i min egen ålder, hon har en tvillingbror och jobbar som sjuksköterska. Hon är fortfarande vackrare än mig, smalare och mer välkammad och vi skiljer oss åt till sättet, hon är hårdare än jag mer märkt av livet hon har ju trots allt gått igenom det samma som jag. Nu har jag en ide´ en tanke som kanske är bra, hon ska få bli hjältinna om än motvilligt. Hon föddes i min hjärna för långe sedan och nu äntligen hoppas jag att hon ska få komma ut på papper. fast det blir nog ingen bok, ingen nyhetssoffa men hon ska få finnas hon ska få göra det hon är menad till. Det unnar jag henne hon har dock hjälpt och helat mig. Hon har tröstat mig när jag gråtit och sagt hur jag ska gå vidare. till slut kanske hon kan bota mig från min sjuka fixering av mat. Men jag vet inte bara hon finns vid min sida så kanske det räcker tillsammans med alla ni andra som finns där. Ni som finns på riktigt alltså.