Stöd från vänner...
jag har ett minne från Lucia på gymnasiet, jag gick ju musikgrenen och var förståss med i skolkören inför lucia. Jag minns att vi skulle sjunga "Nu tändas Tusen Juleljus" i ett jättefint arr. solist och kör och med jättesnyggt pianokomp. Men i alla fall på kvällen när vi bytte om hörde jag några av killarna i kören säga.
" Solisten" (minns ej vem det var) sjunger som en ylande katt, hon har ju ingen fin sångröst. Men hon tror hon kan sjunga, det är det värsta.
Jag blev så arg, så jättearg, för jag tyckte verkligen att hon kunde sjunga och att hon hade en fantastisk sångröst, men jag sa inget, inget alls för det vågade jag inte. Men jag tänkte det att när hon sjöng försökte jag sända så mycket stöd som möjligt till henne.
I går, fick jag ganska sent veta att det blev jag som skulle sjunga solot i Nu tändas tusen juleljus (samma Arr, kan ni tänka er?) och jag kände åh nej! Åh Nej! För jag ahr verkligen ingen fin sångröst, den är gräslig och alla andra duktiga körsångare vad ska de tänka?
Men när vi övat, var det någon som sa det lät vackert.
Jag fick i alla fall en nick av Kersti efter konserten och det tar jag som att det var godkänt.
och min man sa: jag blev nervös när du steg fram, mend et var inte falskt i alla fall. tack min älskling.
Men jag vill aldrig mer sjunga för så många människor igen ensam.
Men det jag skulle komma till var, att emdan jag sjöng, kände jag hur min kör stöttade mig, de bar fram mig och jag tänkte det spelar ingen roll hur det går för de stöttar mig i alla fall.
" Solisten" (minns ej vem det var) sjunger som en ylande katt, hon har ju ingen fin sångröst. Men hon tror hon kan sjunga, det är det värsta.
Jag blev så arg, så jättearg, för jag tyckte verkligen att hon kunde sjunga och att hon hade en fantastisk sångröst, men jag sa inget, inget alls för det vågade jag inte. Men jag tänkte det att när hon sjöng försökte jag sända så mycket stöd som möjligt till henne.
I går, fick jag ganska sent veta att det blev jag som skulle sjunga solot i Nu tändas tusen juleljus (samma Arr, kan ni tänka er?) och jag kände åh nej! Åh Nej! För jag ahr verkligen ingen fin sångröst, den är gräslig och alla andra duktiga körsångare vad ska de tänka?
Men när vi övat, var det någon som sa det lät vackert.
Jag fick i alla fall en nick av Kersti efter konserten och det tar jag som att det var godkänt.
och min man sa: jag blev nervös när du steg fram, mend et var inte falskt i alla fall. tack min älskling.
Men jag vill aldrig mer sjunga för så många människor igen ensam.
Men det jag skulle komma till var, att emdan jag sjöng, kände jag hur min kör stöttade mig, de bar fram mig och jag tänkte det spelar ingen roll hur det går för de stöttar mig i alla fall.
Kommentarer:
Trackback
