Gårdagen...gråt gråt...
Gårdagen...ja det var mycket glädje, mycket trötthet men också smärta.
Jag åkte med älsklingen till hans jobb och tog blien därifrån. Trafiken från Njurunfda in till stan på morgonen är makalös, köer, köer..man kan tro att vi bor i Stockholm och inte i lilla Sundsvall. Jag skulle vara på sjumhuset 8.30 så jag blev lite stressad på slutet, och arg på alla söndagsseglare, hallå det är måndag! foten på gasen tack!
Till slut nådde jag sjukhuset och hittade en parkering och betalade den, sedan sprang jag in genom hhuvudentren och hittade cellprovtagningen, där var kö av kvinnor som skulle dit, Det kändes ju bra, man är liksom itne ensam då.
Nå när det var min tur uptäckte jag till min fasa, att meningen "obs! Endast jämna sedlar" inte innebar att man kunde ha en guldtia med sig, de hade en automat som man skulle stoppa in pengarna i, jag som hade växlat och grejat för att ha jämna pengar, gissa att jag kände mig dummast i hela världen, tydligen var jag den enda som inte fattat!
Nå de kunde inte hjälpa mig då, sa de (var hände med att vara tillmötesgående, de kunde väl tagit mina pengar och växlat själva)
Naturligtvis, sa jag att det var mitt fel och att jag skulle boka en ny tid och sprang därifrån innan tårarna kom. ( ja jag vet, gråter och gråter)
Sedan snyftade jag en stund men bokade en ny tid samma dag.
När jag kom tillbaka så parkerade jag på jobbet istället för att slippa parkeringsavgiften, det blev en liten promenad, men det var skönt. Nu lyckades betalningen och jag fick komma in.
Barnmorskan kunde dock inte göra jobbet själv så hon fick kalla in assistans, ni vet hur det är där ligger man och så öppnar de dörren, kul!
Sedan när allt var färdigt så råkade hon desutom klämma mig med instrumenten. Då orkade jag inte med förödmjukelsen längre utan jag började gråta igen, det gjorde så f-bannat ont!
Hon blev dock alldeles förstörd, hon hade aldrig gjort någon så illa att de gråtit så jag fick trösta henne,d et kändes bra efteråt fast det gjorde ont men sen ringde jag till F och började naturligtvis stortjuta igen.
vad är det med mig? varför gråter jag kämt, så fort det är något, jag är ju vuxen ju, stora flickor gråter inte. men jag gör det, jag gråter för att få ut min smärta och det är ingen vacker gråt, det är den värsta gråten, den som man blir ful coh mosig av.
I alla fall, jag tröstade mig själv med en promenad på Ryggspåret som kallas Ryggis, det är så fint 2.1km elspår med mjukt underlag och vacker natur, det ligger mellan llindgården, sjukhsuet coh Rygginstitutet på väg upp mot fina Norra Berget.
Jag åkte med älsklingen till hans jobb och tog blien därifrån. Trafiken från Njurunfda in till stan på morgonen är makalös, köer, köer..man kan tro att vi bor i Stockholm och inte i lilla Sundsvall. Jag skulle vara på sjumhuset 8.30 så jag blev lite stressad på slutet, och arg på alla söndagsseglare, hallå det är måndag! foten på gasen tack!
Till slut nådde jag sjukhuset och hittade en parkering och betalade den, sedan sprang jag in genom hhuvudentren och hittade cellprovtagningen, där var kö av kvinnor som skulle dit, Det kändes ju bra, man är liksom itne ensam då.
Nå när det var min tur uptäckte jag till min fasa, att meningen "obs! Endast jämna sedlar" inte innebar att man kunde ha en guldtia med sig, de hade en automat som man skulle stoppa in pengarna i, jag som hade växlat och grejat för att ha jämna pengar, gissa att jag kände mig dummast i hela världen, tydligen var jag den enda som inte fattat!
Nå de kunde inte hjälpa mig då, sa de (var hände med att vara tillmötesgående, de kunde väl tagit mina pengar och växlat själva)
Naturligtvis, sa jag att det var mitt fel och att jag skulle boka en ny tid och sprang därifrån innan tårarna kom. ( ja jag vet, gråter och gråter)
Sedan snyftade jag en stund men bokade en ny tid samma dag.
När jag kom tillbaka så parkerade jag på jobbet istället för att slippa parkeringsavgiften, det blev en liten promenad, men det var skönt. Nu lyckades betalningen och jag fick komma in.
Barnmorskan kunde dock inte göra jobbet själv så hon fick kalla in assistans, ni vet hur det är där ligger man och så öppnar de dörren, kul!
Sedan när allt var färdigt så råkade hon desutom klämma mig med instrumenten. Då orkade jag inte med förödmjukelsen längre utan jag började gråta igen, det gjorde så f-bannat ont!
Hon blev dock alldeles förstörd, hon hade aldrig gjort någon så illa att de gråtit så jag fick trösta henne,d et kändes bra efteråt fast det gjorde ont men sen ringde jag till F och började naturligtvis stortjuta igen.
vad är det med mig? varför gråter jag kämt, så fort det är något, jag är ju vuxen ju, stora flickor gråter inte. men jag gör det, jag gråter för att få ut min smärta och det är ingen vacker gråt, det är den värsta gråten, den som man blir ful coh mosig av.
I alla fall, jag tröstade mig själv med en promenad på Ryggspåret som kallas Ryggis, det är så fint 2.1km elspår med mjukt underlag och vacker natur, det ligger mellan llindgården, sjukhsuet coh Rygginstitutet på väg upp mot fina Norra Berget.
Kommentarer:
Trackback